Urinretention
Det här inlägget avhandlar kort icke-postoperativ urinretention hos barn. Orsaker till urinretention hos barn skiljer sig åt i litteraturen beroende på olika kohorter och definitioner. I de flesta fall är urinretentionen ett tecken på ofarliga tillstånd men det är viktigt att besluta om vidare utredning krävs då det bakom en del av fallen döljer sig farliga diagnoser som malignitet, framförallt hos de allra yngsta barnen.
Översikt differentialdiagnoser
1) Infektion/inflammation
UVI, Vulvovaginit, Balanit, Appendicit, Genital manifestation
Henoch-Schönlein, andra generella infektioner/viroser
2) Mekanisk obstruktion
Uretärocele, Uretravalvel, Uretrastriktur, Meatusstenos, Labiala synekier, Hymen imperforatus, Malignitet (t.ex. Rhabdomyosarkom)
3) Neurologisk sjukdom
Neurogen (hypoton) blåsa, Fjättrad märg, Transversell myelit, Guillain-Barré
4) Förstoppning, 5) Trauma, 6) Idiopatisk, 7) Läkemedel, 8) Främmande kropp
Definition
En vanlig
definition av urinretention är oförmåga att kissa >12 timmar med samtidig
palpabel blåsa eller blåsvolym större än den förväntade för åldern; (ålder i år x 30) + 30 ml.
Symtom
Oftast söker barnet med anamnes på oförmåga att tömma blåsan.
Symtom som långsamt droppande, svag stråle, buksmärta eller palpabel resistens
ovan symfysen bör väcka misstanke om urinretention. Ibland upptäcks tillståndet vid undersökning av barnet för andra symtom.
Utredning
Bladderscan är relativt tillförlitlig för att ställa diagnosen
urinretention men är sämre på att uppskatta exakt mängd ju mer urin som finns i
blåsan. Ett fullständigt status bör genomföras inklusive buk, neurologi
och undersökning av yttre genitalia. U-sticka bör tas. Andra prover tas på misstanke om specifikt
tillstånd och beroende på patientens mående och hur lång tid urinretentionen
tros ha pågått.
Behandling
En stor andel av
barnen kan behandlas utan kateterisering. Nedanstående åtgärder kan behöva anpassas
beroende på barnets ålder.
- Skapa en lugn miljö för barnet och vårdnadshavaren.
- Smärtstilla med Alvedon (15 mg/kg) och Ipren (7 mg/kg).
- Ställ barnet i en ljummen dusch med "massage" med mjuk stråle över blåsan
- Xylocaingel ges lokalt vid inflammation vid/kring meatus (balanit, vulvovaginit)
- Klyx bör ges vid minsta misstanke om obstipation. Erfarenhetsmässigt fungerar detta ganska ofta även om barnet egentligen inte har en manifest obstipation.
Om punkt 1-5 inte fungerar:
a) Tappning: Kan testas om inte väldigt stor blåsa (200% av förväntad blåsvolym).
Efter tappning observeras barnet några timmar med
ny resurinkontroll efter miktion.
b) Kvarkateter: Kan alltid användas och bör användas vid större blåsvolymer.
Inför kateterisering rekommenderas Midazolam
(pr) på alla utom de yngsta spädbarnen.
Erfarenhetsmässig kissar en ansenlig andel av barnen spontant innan kateterisering när
sederingen börjat verka och barnet slappnar av.
Uppföljning
Behov av uppföljning beror på bakomliggande
orsak.
Vid alarmsymtom som upprepade urinretentionsepisoder, urinretention hos
spädbarn, hematuri, eller anamnes på krystkissning, bör vidare utredning ske
med Ultraljud, och/eller MUCG, och eventuell cystoskopi. Diskutera med
barnkirurg/kirurg vid behov.
Om KAD satts kan denna avvecklas polikliniskt efter ca 5 dagar, med
efterföljande flöde/resurinkontroll och därefter uppföljande telefonsamtal till
uroterapeut några veckor senare. Om fortsatta blåstömningproblem kan längre KAD-behandling bli aktuell, ex. vid akut, uttalad uttänjning av urinblåsan. Nytt försök till
avveckling inkl. kontroll hos uroterapeut för att säkerställa en god
blåstömningsförmåga görs då exv. en vecka senare.